Töväder

Länge sedan jag skrev något nu, men det har å andra sidan inte hänt så mycket värt att skriva om. Fortfarande problem med ryggen, vilket är jäkligt trist. Var uppe och åkte lite pist torsdag och fredag förra veckan, för att testa om det skulle göra ont i ryggen. Körde försiktiga svängar utan att lägga för mycket press på ben och försökte undvika små kullar och hopp. Kändes ganska bra och fick inte nån direkt smärta i ryggen. Men i lördags kände jag mig ändå ganska öm, framför allt på utsidan lår och bak. Så det blev inte direkt bättre heller. Mer vila alltså, så nu har jag inte varit uppe i backen på fyra dagar. Men världen går inte under för det. Att växla mellan serier, film, bok och mat kan man leva med. Som "tur" är så är det också töväder ute nu, vilket gör att jag inte heller känner mig så stressad över att jag missar åkdagar. Förhoppningsvis är jag i bra skick igen när nästa storm kommer förbi. 

Har också fått en massage -behandling av Tina, som jag hoppas ska ge effekt. Mot några öl i betalning har man sen egen lilla husdoktor. Inte illa.

I fredags var det också lite afterski hemma hos några svenskar. Dom hade byggt en egen utebar. Kom en hel del folk, och det blev en lyckad tillställning. Bra skit. Är inte så mycket afterski-kultur på denna sidan av altanen så man får försöka skapa sin egen.

Förutom jag själv, Tina, Pete (var på besök från Calgary i över helgen), Goose och Leslie, så bor det även två katter i detta hus. Franklin och Grace. Kanske inte så intressant i sig, men ni som har katter och känner mig bra (Måns och Sofie) vet att jag inte brukar vara så förtjust i dessa varelser. Lite mer av en hundsnubbe helt enkelt. Har dock börjat gilla dessa katter. Grace gillar att kela, och Franklin är nog den knäppaste katten jag mött. Hatar nog inte katter längre. Babysteps.

Nästa inlägg kommer förhoppningsvis innehålla lite mer spännande skidäventyr. Tack och hej, leverpastej.

Emil och Robert hittade lite soffhäng.

Pilsner.

Barhäng.

Franklin på lekhumör.

The Hood!

Tredje dagen hemma från backen idag. Börjar bli lite tråkigt. Men känner av ryggen fortfarande, så inte så mycket att göra åt saken. Det blir lite bättre för varje dag, men det går sakta. Får se om jag kanske ger mig upp på berget imorn och åker lite pist i alla fall.

Igår blev det en sväng förbi Joakim, han har nämligen också suttit hemma ett par dagar på grund av förkylning och feber. Gjorde väl samma sak hos honom som jag gjort hemma, kollar på film/serier eller pillar på datorn. Men det var skönt med lite miljöombyte i alla fall. Dagens aktivitet blev en 30 minuters promenad för att spana in hur det ser ut runt i krokarna. Kollade in floden lite granna samt försökte hitta golfbanan som ska ligga i närheten utan resultat. Kanske kan bli ett par hinkar där när våren kommer.

Har dessutom lyckats lösa Rubiks kub, sjukt stolt. Har tänkt att jag skulle ge mig på det någon gång, och varför inte nu med lite mer tid till mitt förfogande. Började så smått när jag flög hit, och efter x antal timmar så gick det till slut. Kan inte påstå att jag lyckats lösa alla steg på slutet ordentligt. Blev på sätt och vis lite "trial and error", men tror jag klarar att göra det igen i alla fall. Upp till bevis. Sjukt påfrestande för tålamodet vissa gånger, men jag har ju svårt att släppa problem som jag inte förstår eller klarar av.

Nu blir det lite mer rehab-träning följt av köttfärssås, en öl och ett par avsnitt av Battlestar Galactica. Sjukt underskattad serie i Sverige. På återseende.

Vårt hus.

Mt. MacKenzie.

Töväder ute idag. Lite synd, men skönt att se solen. Gör man inte så ofta här.

Colombia River.

Finns bara två mataffärer i Revelstoke. Dock väldigt många öl-/spritaffärer. Tur att man har nära till nått i alla fall.

Bildbevis?

Trickfoto?

Klen? Jag!?

Cirkus en vecka har gått sedan senaste rapporteringen. Förra tisdagen blev en vilodag, och det råkade visst onsdagen också bli. Vill gärna skylla på dom <-20 graderna som rådde på berget, men det kan mycket väl även ha nått med "Twos'day" att göra. Blev nämligen ytterliggare ett besök på Regent på tisdagskvällen, och varje tisdag kostar ölen bara två dollar. Inte så stora, men större än man tror. Och med så billig öl resulterar det lätt i ölbrickor (10 bärs för 135 spänn) istället för shotsbrickor. Ganska lugn kväll men det kändes ändå dagen efter.

Torsdag och fredag blev två normala dagar på berget, inte så mycket nysnö men helt ok åkning ändå. På fredagskvällen började så årets andra dump. Kom väl ca 25 cm över natten, och det slutade inte förrän sent på lördag eftermiddag. Helt enkelt en av de bästa skiddagarna, nej låt mig ändra, dagarna i mitt liv. Det var dock inte bara jag som hade noterat att det snöat under natten, halva Revelstoke var nog uppe vid berget lagom tills liften skulle öppna. Vi kom dit strax före 8 på morgonen, liften öppnar 8.30, och vi hamnade ändå en bra bit ut på parkeringen dit liftkön redan hade sträckt sig. Men den slutade inte där, när klockan slog halv 9 slingrade sig kön precis ut till infarten av parkeringen. Och parkeringen är STOOOR. Säkert inte mer än 4-5 personer i snitt i bredd, men ändå. En jävla massa folk helt enkelt. Lite av nackdelen med att det snöar på en helg.

Men i alla fall, upp på berget kom vi. Första åket råkade jag tappa bort mina Kiwis som jag skulle åka med, dom var lite för snabba ner i skogen, vilket gjorde att jag hamnade lite fel och åket blev väl så där. Upp igen, ensam nu, men vad gör väl det; "no friends on a powder day". Blev ett toppenåk med ett par sköna "faceshots", precis vad man kommit till Kanada för att få uppleva. Lite jobbigt bara när man helt plötsligt inte ser något. Väl vid liften hittade jag mina Kiwisar igen, och nu blev det bara bättre och bättre. Först hade jag mitt livs bästa svängar (det har man i och för sig varje gång man upplever riktigt bra puder, men va faan), och sedan kanske det bästa skogsåket i mitt liv (på riktigt). Så fantastisk och samtidigt märklig känsla att hålla hög fart i ganska tät skog. Kom på ett ställe in i ett lite brantare parti med hyfsat hög fart, och tänkte direkt att "faan, det här kommer gå åt skogen" (hehe... hehe). Men snön är så djup och fluffig att man bara kan luta sig lite bakåt, så bromsas man upp atomagiskt, och kan sen studsa glatt ner över stock och sten. Helt fantastiskt. Enda problemet denna dag var att bena helt enkelt inte orkade med, var tvungen att pausa mitt i skogen flera gånger för att kunna njuta ordentligt av åken. Dagen avslutades som sig bör med ett par öl nere i dalen, tillsammans med massa andra lyriska svenskar.

Dagen efter blev dock inte riktigt lika bra. Kände mig så klart lite stel när jag klev upp, men inget som inte borde gå och åka bort tänkte jag. Så, upp i backen med första bussen igen. Inte direkt nån mer nysnö att prata om, men toppen av berget var stängt hela lördagen så hoppades på att få bland de första svängarna på de fortfarande orörda fälten. Var bland de första upp till toppen av Stoke-liften, men toppen av berget var fortfarande stängt, antagligen på grund av att de sprängde för att göra området säkrare. Fick besked av en bergspatrullsnubbe att de skulle öppna ca halv 11, så vi körde ett par sporadiska åk i närheten, för att inte missa när dom "kapar" repet. Och nu börjar det gå sämre. Börjar så smått efter ett par smådropp och lite skråande över pucklar känna smärta i ländryggen, och det blir bara värre och värre. Hinner med ett åk i Greelybowl när dom öppnat toppen, fick bland de första spåren ned för en fin brant, men sen sa det stopp. Bara att åka hem, redan före lunch. Tråkigt. Som tur är råkar dock Tina (som jag bor hos) arbeta som massage-terapeut. Hon gjorde en snabb liten koll och kom fram till att det antagligen är överansträngda ledband/muskler på utsidan av låren som spökar. Inget allvarligt, helt enkelt kört lite för hårt under lördagen, samt kanske ett par plattlandningar för mycket också. För klen helt enkelt. Fick några tips på (minst sagt konstiga) rehab-övningar att göra. Bland annat att ligga på sidan på en liten cylinder av frigolit och typ rulla fram och tillbaka över hela låret, samt att sitta på en tennisboll och rulla runt mot golvet med en skinka i taget. Supersexigt. Konstiga övningar, men den förstnämnda gjorde väldigt ont på de påverkade ställena, så dom fungerar nog.

Känns fortfarande idag måndag i ryggen, men är lite bättre i alla fall. Känns ingenting om jag ligger ned. Blev således en dag till hemma. Trist, men då får man i alla fall lite tid till att göra saker man kanske inte alltid orkar efter en skiddag. Typ sköta lite jobbekonomi från norgetiden (vuxenpoäng) och blogga. Och äta chips, vilket jag gjort allt för mycket. Men va faan, det är ju "fredag".

Hoppas du orkade läsa ända hit. Allt för denna gång. Snart spenderat tre veckor här i Kanada, och har redan fått uppleva ett par riktigt bra dagar på berget. Bara drygt 100 dagar kvar. Livet är hårt.  Över och ut.

Revelstoke har ett eget ölbryggeri, Mt Begbie. Kanske jag borde nämnt lite om, men orkar inte skiva mer nu. Bra är ölen i alla fall.

Powerhouse Pale Ale. En av fyra olika flasksorter att testa.

Den var god. Förfest med mig själv framför datorn.

Det har snöat. Igen.

Liftkö. Långt där framme skymtar gondolen.

Vid den här tiden kunde man fortfarande se änden av kön. Det kunde man inte 5 minuter senare.

Goose, min roomie från Nya Zeeland, redo för en episk dag på berget.

Mer snö och Montanaskogen!

Så. Snöade ytterligare någon decimeter natten till söndagen, samt att dom öppnade upp den översta delen av berget som var "stängt" under lördagen, vilket resulterade i ännu en trevlig dag på jorden. Stack upp tidigt och körde två vändor i North Bowl, från toppen av Stoke till botten av Ripper (karta). Lyckades hitta mina vänner från dagen innan efter andra åket, som jag bestämt träff med men som tyvärr inte kom med bussen (ett litet stort problem här, återkommer till det). Vi fortsatte att köra i stort sätt samma sväng, men Greely Bowl istället. Blev tre varv med lite lunch efter första (ett varv tar ca 50 minuter). Dagen avslutades på andra sidan berget med South Bowl. Blev kanske inte så mycket ospårad åkning som man kan önska men det är så mycket snö så det inte gör något att korsa ett par tracks på vägen ner. Bara gapa och köra så är man mätt när man kommer ner till botten. Terrängen är fantastiskt, känns som en perfekt blandning av Alperna och våra svenska fjäll; öppna fält mixat med gles skogsåkning samt massa stenar och småklippor att hoppa på.

Måndagen började på samma sätt som söndagen, nästan. Upp själv först, frukost på berget och sen en sväng runt North Bowl medans jag väntade in Joakim och hans nya roomies. Kallt och blåsigt som faan, lite för uppkört nu, snön var så kall och sträv att man knappt gled framåt trots lutning (ett ganska jobbigt problem när man ska skråa tillbaka till liften) och sist men inte minst kände jag mig rejält sliten i bena. Dagen började inte alls bra med andra ord. Kände mig nästan redo att åka hem igen, men bestämde mig ändå för att vänta in Joakim, Erik och Jonte, och se vad dom hade för planer. Planen blev en kortare tur på hudar till Montana Bowl, där grabbarna två dagar innan hade fått varsit fantastiskt åk. Efter att turat förbi övre delen av South Bowl försvann turspåren framför oss, vilket är ett gott tecken då man med stor sannolikhet får lägga de första spåren för dagen. Lite jobbigt för Joakim som gick först och fick spåra, men för oss andra var det bara trevligt. Blev en kall tur upp till toppen, men väl på plats och med blicken på snöhavet vi snart skulle få bada i, så var den dåliga morgonen och planer på att åka hem som bortblåsta. Åket var kanske lite kort och flackt, men alla fyra skuttade glatt ner i varsin skogsränna, med klassiska glädjerop och "fist bumps" (länk) nere i botten. Säkert en halvmeter djupt på sina bästa ställen, och framför allt helt orört. Another third day in paradise.

Det mesta är som sagt toppen just nu, men tänkte ändå nämna några få saker som är lite sämre i Revelstoke. För det första: Ski(d/t)bussen. Kostar två dollar per resa, vilket kanske inte är så mycket men på en säsong blir det ganska mycket tillägg på liftkortet (om man väljer att se det så, vilket jag gör). Bussen är även inte den bästa för att transportera skidåkare (modell länstrafik snarare än stadstrafik). Finns fack för skidorna på utsidan, men dagens feta lagg passar oftast inte i dom vilket gör att mer än hälften av alla resenärer måste ta med skidorna in bussen. Allt detta kan man ju leva med, men det värsta är att på vissa mer populära bussturer (tidiga bussar på puderdagar) finns det helt enkelt inte plats för alla som vill med längs vägen, trots att 10-15 pers får stå upp i mittgången. Jag bor på "fel" sida av stan, så jag får alltid plats men värre för dom som bor närmare berget. Som tur är finns det gott om snälla människor i den här staden som man kan lifta med.

För det andra, så är det lite för stora avstånd i Revelstoke. Tar ca 30 minuter att gå in till city om man vill handla mat m m. Får passa på att åka med när Tina (husägare) eller Goose (en av kiwisarna) ska in med bilen, men det går ju inte alltid ihop med min planering. Dom flesta svenskar jag lärt känna här bor dessutom 20-30 minuter ännu längre bort, på andra sidan. Detta blir ju lite trist, lämnar inte så rum för spontanhäng och så vidare. Finns även stadsbussar men dom åker kors och tvärs genom stan, så det går knappt snabbare än att gå. Att handla mat och ta sig till backen är inget större problem, tar bara lite tid, det som är tråkigt är som sagt att man inte kan glida över till några vänner för att kolla film eller snacka skit. Var lite enklare i Verbier när alla i stort sätt bodde i samma lägenhetshus.

Idag blev det en planerad vilodag för att få tillbaka lite kraft i låren, vilket känns som ett bra val. När jag vaknade upp och tittade ut så var Kalle Kuling på besök i stan, och tippar på att det blåser ännu mer uppe på berget. Blev en långfrukost framför tvn istället, och snart ett besök på byn för att fixa mobil mm. Kanske... ser kallt ut där ute. Under och in, över och ut.

Dimma på botten, bluebird på toppen.

Det snöar, fredagkväll. Somnade gott vill jag lova.

Och vaknade upp till detta. 

Att bada i snö.

Öl efter årets första puderdag. Med ett trevligt gäng från Lule.

Mer snö.

Montanaskogen väntar.

En stelfrusen Jonte på väg att avnjuta en stelfrusen Snickers.

Här kan man åka.

Joakim in action. 

I Revelstoke åker man helt enkelt inte ända ner till botten av berget.

Hittills har sex personer spenderat natten på berget. Ofrivilligt alltså.

Som sagt.

Pow pow!

Årets första dump har kommit. Snöade mellan 2-3 dm natten till lördag, vilket gjorde livet lite lättare att leva, igen. Då det var ett tag sen det snöade sist så kände man av den hårda botten lite granna, men vem bryr sig. Inte direkt kräsen så här i början. Dagen avslutades med ett par öl nere i dalen, och nu vankas det middag på byn, med mina nyfunna pudervänner.

Hade lite fullt upp med att åka idag så blev inga "pow-pics", men det kommer nog. Och för alla er som undrar.... det snöar fortfarande. Över och ut.

Send it!

En vecka har passerat. Sjukt vad fort man vänjer sig vid att leva bekymmerslöst lyxliv. Måste försöka påminna mig varje dag hur bra jag faktiskt har det, för vips så är det maj och man har tentaångest upp över öronen igen.

Har spenderat ett par dagar i backen nu också, och man börjar lära sig berget (Mt. Mackenzie), lite. Finns i stort sett bra tre liftar, en gondol som tar dig upp på berget, och sen två stycken sittliftar; the Stoke Chair och the Ripper Chair. Låter ju kanske snålt men blir ändå väldigt mycket åkning på dessa liftar. Dessutom har Revelstoke Kanadas högsta fallhöjd om man åker hela vägen ner. Lite sämre snö en bit ner just nu men kommer det bara lite kyla och snö så blir det nog grymt långa och sköna åk. Gjorde säsongens första tur idag också, tillsammans med Jocke och två av hans roomies. Ingen långtur direkt, tog väl ca 30 min i lugnt tempo, men det var skönt att komma igång med hudarna igen och jag fick träna lite branta vändningar i alla fall. Snön var inte heller toppen, lite skare som man halvt åkte igenom. Men man är inte så kräsen så här i början, och bara bra att lära sig lite ställen att åka på tills pudret kommer!

Men var faan är pudret??? Har ju rest över atlanten för att få testa på detta mytomspunna lätta puder som brukar falla ner från himlen i kopiösa mängder. Vet att det är lite dumt att klaga, har ju bara varit här i en vecka, och jämfört med mina tidigare säsonger i Verbier så är snömängden ganska bra för den här tiden på säsongen. Men ändå, svårt att inte bli lite bitter när alla bara pratar om hur bra det var här förra året (då det började snöa på riktigt i början av januari, och sen slutade det tydligen aldrig), plus att det dumpar som faan i resten av världen. St Anton har t. ex. fått två meter snö den senaste veckan. Suck. Give me some pow!

Freeride World Tour har varit på besök i byn också, så igår blev det en liten hike för att kolla på sista finaldagen. Var lite sent ute (bakis?!) så hann bara med att se damerna, som körde sist av någon anledning. Var ett väldigt brant face, där några mest "safe'ade" ner medans andra körde på riktigt bra. Kay Peterson vann herrtävlingen, grym kille!

Testat mina nya skidor också. Var tvungen att montera om bindningarna då dom tidigare tillhört en kvinna med lite mindre fötter. Blev lite mittmonterat, men fungerade bra ändå. Ganska feta saker, 128 mm i midjan (för den som inte är så insatt så är en "vanlig" carvingskida oftast mellan 70 och 80 mm). Lättåkta trots bredden, och dom kommer nog bli grymma när pudret kommer...

Det var nog allt för nu. Bara att be till snögudarna att det dumpar på lördag, ser i alla fall ut så på väderleksrapporten. Hoppas hoppas. Över och ut.

Toppen av the Stoke-liften.

På väg upp över sub-peak för att kolla på FWT.

Mina hike-kamrater som jag raggade upp vid botten av the Stoke Chair, Petter och Niklas. Hahahah...

Tävlings-facet, Mac Daddy face.

Klara med första turen på stighudar för året. Joakim och Rickard.

Mina lagg, fet, fetare, fetast. 

PS. Min kamera har gett upp, så just nu blir det bara foton med mobilen. Håll till godo. DS